1. Upptäckten av de första partiklarna, elektronerna, i 1895 av Thomson. Eftersom dessa inte rör sig i luften måste vakuumtekniken med pumpar och lufttäta kärl ha uppfunnits, så denna upptäckt kan inte ha skett före slutet av 1800-talet. Precis som med Becquerelstrålarna (en eller flera fotografiska plattor råkade bli dimmiga) var detta en ren olyckshändelse. Man noterade effekten av en magnet på strålarna, vilket ledde till uppdelningen mellan positiva och negativa (och senare neutrala) partiklar. Men ingen teori förklarade dessa upptäckter, även om en koppling gjordes till elektricitet och laddade joner.
2. Curies upptäckt av radium. På 1903 upptäcktes att radium avger 100 kalorier per gram och timme. 1 g beräknades avge 1 miljon kalorier innan det sönderfaller. Detta var helt oväntat och gjorde det möjligt att förlänga gissningarna om jordens ålder enormt mycket längre tillbaka i tiden. Det kallades inte för kärnenergi - det var innan man hade hittat kärnan. Jag tror inte heller att det fanns någon koppling till e=mc i kvadrat, vilket populariserades först ett femtontal år senare. Sommerfeld verkar ha populariserat idén om att en annan storleksordning av energi är inlåst i atomen.
3. Rutherfords förslag, om 1910 att atomen måste ha en kärna som är koncentrerad i en liten del av rymden, när man upptäckte att endast en positivt laddad partikel av väldigt många avböjdes när den passerade genom guldfolie (detta följdes av år av förvirring när filosoferna försökte förstå idén om materia som till största delen bestod av rymd). Rutherford upptäckte också att kvävekärnan splittrades med alfapartiklar. Han var ... helt förvånad ...
4. På 1913 och 1914 , H G J Moseley anses ha fastställt att antalet positiva laddningar i kärnan är "atomnumret", vilket gav en fast grund för att ordna grundämnena i det periodiska systemet. Han verkar ha använt sig av röntgenkristallografi, som har en teoretisk grund (Bessel-tal), baserad på enkel vågteori, som Bragg blev välkänd för. Ingenting i Moseleys arbete hade, såvitt jag kan se, något innehåll som baserades på "modern fysik". Han dödades 1915.
5. Upptäckten av isotoper (ordet betyder samma platsbetyder samma plats i det periodiska systemet, i den mån detta existerade vid den tiden) genom masspektroskopet, huvudsakligen Astons arbete, som till exempel använde sig av klor. Tekniken fungerar genom att snabbt rörliga molekyler i provet separeras i ett slags spektrum, där de tyngre molekylerna är svårare att avleda. Allt detta var helt empiriskt.
6. Diskussioner långt in på 1930s
var att kärnan bestod av vätekärnor och heliumkärnor (eftersom neutroner ännu inte hade upptäckts).
7. Joliot, tillsammans med Marie Curies dotter, använde polonium tillsammans med beryllium, förmodligen återigen på ett rent empiriskt sätt, och fann att kombinationen gav det som kom att kallas neutroner. Chadwick i 1932
formellt sin upptäckt av neutronen. Detta var viktigt eftersom dessa partiklar, eftersom de är neutrala, lättare kunde tränga in i kärnan. Chadwick förväntade sig möjligen denna upptäckt, eftersom det faktum att isotoper existerar gör saker som neutroner till en uppenbar möjlighet, eftersom de gör det möjligt att göra kärnan tyngre utan att dess laddning förändras.
8. Protonbombardemang i 1930-2
uppmuntrades förmodligen av Gamows beräkningar om vågor [Clark] som gjorde att kärnan inte verkade vara så laddad som man trodde, eftersom den i någon mening kunde vara gjord av vågor. Ett berömt experiment av Rutherford och andra tolkades som att litium fångade en proton och splittrades. Beräkningarna ledde kanske till att experimentet prövadesett av de få exemplen på den "moderna fysikens" inflytande. Detta experiment verkar dock ha haft liten betydelse, eftersom neutronernas penetration av kärnan visade sig vara viktig.
9. Upptäckten av klyvning i uran var en ren tillfällighet. Fermi, som metodiskt arbetade igenom grundämnena för att se vad som hände när de bombarderades med neutroner, förväntade sig att få fram nya isotoper, men i 1934 förbryllades av sina resultat med uran, och avfärdade troligen det han fann som en förorening. Först i 1939
identifierade Hahn och Strassmann barium (och krypton?). Därefter tillhandahöll Lise Meitner och Frisch modellen med flytande droppar för kärnans klyvning i två delar. [Powers]
10. Szilard noterade att klyvningsfragmenten måste avge neutroner om de splittras; H G Wells' idé om kedjereaktioner, baserad på Frederick Soddys idéer ( Tolkningen av radium , 1907, reviderad senare som The Interpretation of the Atom ), i Den fria världen
(1914), blev en möjlighet [Clark]. Återigen var detta empirisktDet konstaterades att grundämnen med höga atomnummer har proportionellt sett fler neutroner än grundämnen med låga atomnummer. Ingen hade någon aning om varför. Men det är uppenbart att om ett tungt grundämne splittrades skulle det finnas ett överskott av neutroner.
11. Det bevisades genom experiment att klyvning av isotopen Uran-235 kunde ske; man gissade, och det bevisades, att U235 var den del av uranet som var mest benägen att klyvas. Ingen visste (eller vet nu) varför den skilde sig från U238, utom kanske i den meningen att ett udda tal förväntades bete sig annorlunda än ett jämnt tal.
12. 1939: Bohr och Wheeler på Princeton insåg att snabba fria neutroner producerades vid klyvning. I 1939
Joliot och Fermi visade att två eller fler fria neutroner producerades vid varje klyvning av U 235. Detta uppmuntrade spekulationer om en möjlig kedjereaktion. Men även detta var ett rent experimentellt resultat.
13. Plutonium, ett nytt grundämne med massan 239, upptäcktes i en cyklotron; även detta var en ren slump. På 1940
föreslogs det att det kunde vara klyvbart.
14. Fermi upptäckte helt av en slump att neutroner kunde kontrolleras: skillnaden mellan en marmorbänk och en träbänk tydde på att lätta atomer, jämförbara i storlek med neutronen [sic; Gamow], var bäst för att bromsa neutroner. Därav användningen av grafit. [PH. Det fanns en liknande händelse där Fermi utan särskild anledning beslutade att prova ett block av paraffinvax].
15. Den kritiska massan (mängden varierar med form och omgivning) måste bestämmas. Ingen hade någon större aning om vad den var. På 1940 Frisch och Peierls beräknade (felaktigt) den kritiska massan. Olika andra felaktiga värden erhölls. De faktiska värden som hittades hittades empiriskt genom många experiment under många år, varav en del ledde till oväntade kritiska händelser. Jag känner till en incident i Windscale, men vissa incidenter i USA orsakade mycket större strålningsskador [PH]. När i 1941
plutonium 239 visade sig vara ännu mer klyvbart, startades ett annat projekt för att separera detta i USA [vid denna tid inträffade den välkända händelsen där Slotin såg till att han själv tog livet av sig när han separerade massor med händerna]. En annan händelse (s. 167 i Clark) beskriver en man som helt enkelt lutade sig över U235-bitar, vilket fick dem att närma sig riskpunkten.
16. Fermi arbetade på atomstapeln med grafit för att bromsa neutronerna så att de inte bara rörde sig snabbt ut ur utrustningen, och kadmium som moderator [som empiriskt visat sig absorbera neutroner! Ingen visste varför, möjligen för att det finns många isotoper av kadmium.] I Chicago i december 1942
fann man att högen blev varm. Detta var pannan, ännu inte bomben.
17. Separationen av U235 var återigen ett empiriskt tekniskt problem. Uranhexafluorid, som används vid gasseparation, är korrosiv och problemen var betydande. Även då var teorin om gaser felaktig och separationen skedde tvärtom jämfört med vad som förväntades med vissa isotoper. [PH]
18. Före det första bombprovet, i 1945
fanns det tvivel om hur man skulle antända atmosfären eller vätet i vatten, vilket tyder på, vilket kanske är uppenbart nog, att det fanns betydande tvivel om de processer som var verksamma. Till och med vissa beräkningar av explosivitet var helt felaktiga.

• [A] Hur visste man att klyvning sannolikt skulle avge enorma mängder energi? Om man inte var ganska säker på denna detalj skulle hela det dyra projektet - ingen annan nation hade de mentala och fysiska resurserna... 2 miljarder dollar... hela städer byggda [Clark] - inte ha påbörjats. Svaret verkar vara linjen från Curies till Fermi. Det är sant att e=mc ² tycks användas som ett stödjande argument, men de avgörande bevisen var empiriska. Dessutom finns det vissa tvivel om att kärnreaktionerna och deras termodynamik är korrekta. Neutronernas och protonernas vikt etc. anges därför med till synes stor tillförsikt, men ändå finns det naturligtvis långa processer av slutsatser, som eventuellt är felaktiga, som ligger till grund för dessa beräkningar. Fusionskraftens fullständiga misslyckande ger mer tyngd åt detta förslag. Jag skulle vilja påstå att e=mc ² antogs bara för att det gav ett stort tal, snarare än för att det var ett övertygande argument. Det är möjligt att kärnreaktioner innebär stora mängder energi eftersom kärnan är svårare att förändra än atomernas yttre delar: så om alla produkter från en atombomb samlas ihop skulle de kanske summera till exakt det ursprungliga innehållet - även om detta skulle vara ett svårt experiment att pröva.
• [B] Det verkar alltså som om atombomben verkligen fick hjälp av vissa aspekter av 1900-talets fysik - den ganska enkla sorten som anges ovan. De förment teoretiska sakerna, från relativitetsteori och kvantteori till Schrödingers vågor och osäkerhetsprincipen som populärt missförstås, hade förmodligen inte den minsta effekt.
  
  Följande kommentarer är snarare politiska än vetenskapliga:
  
  
• [C] Situationen inom atomfysiken, med undantag för att de lyckliga upptäckterna tycks ha avstannat, är samma kombination av tillfälligheter och observationer. Framstegen är till stor del illusioner. Titta till exempel på kärnkraften; människor som främjar den nya teknikens spänning och framhåller underverken med sådana kraftverk. Och ändå är det absurda faktum att de använder ångturbiner! Detta är en teknik som Faraday skulle ha känt igen, och dessutom är den inte särskilt bra, eftersom mer än tre fjärdedelar av energin går till spillo genom överföring och andra förluster. Om man verkligen förstod fysiken skulle man förmodligen kunna tillverka eller styra elektriciteten direkt om man förstod fysiken.
• [D] En annan mycket tvivelaktig idé tycks vara den förmodade dominansen av judar vid utvecklingen av atombomben. I själva verket verkar få, om ens några, av de viktigaste idéerna ha varit judiska, även om det är sant att nästan allt tekniskt spadtag i Los Alamos utfördes av judar. Det är möjligt att deras huvudsakliga roll var efter kriget, när det gällde att sprida atomtekniken till Stalins Ryssland - många av atomspionerna var judar - och till Mellanöstern. Detta är naturligtvis ett område som är rikt på mytologi. I Powers stora bok om Heisenberg tillskrivs den judiska fysikidén i Tyskland Lenart, vars grova broschyr delades ut vid en föreläsning. Powers ger bara ett stycke ur den, nämligen att Einsteins idéer var ogrundade spekulationer, som blåstes upp av judiska tidningar - något som i stort sett verkar vara korrekt - men inga andra bevis.
• [E] Sett i ljuset av ett enormt ingenjörsprojekt ser hela det konventionella rättfärdigandet av atombomben tveksamt ut. Bertrand Russells idé (på annan plats på denna webbplats) att den skulle användas för att hålla Asien nere kan visa sig vara mer korrekt.
• [F] Kanske bidrar denna historia också till att besvara en fråga som ställdes av en av Bertrand Russells fruar, nämligen att om dessa människor var så transcendentalt briljanta, hur kommer det sig då att de inte kunde hitta någon bättre politisk lösning än en balans av terror? Det sorgliga faktum verkar vara att de var enkla tekniska typer, som bara slarvade runt.

1. Den förblir flytande vid absolut nollpunkt. Detta är unikt för helium, som behöver minst 25 atmosfärer innan det stelnar. Det finfördelade pulvret, som felaktigt tolkas som en vätska, befinner sig faktiskt i samma tillstånd ned till den absoluta nollpunkten; det är redan fast! Poängen med trycket är att alla pulver som är tillräckligt komprimerade kommer att verka fasta: tänk på kaffe som är förpackat i vakuumförseglade påsar, där det yttre lufttrycket på en atmosfär gör att det verkar "fast". Poängen med ett tryck på minst 25 atmosfärer är att gränsen till det förmodade fasta materialet är vag, så det finns naturligtvis ingen exakt siffra för det tryck som krävs. I åratal har fysikerna funderat på hur inerta gaser beter sig när de fryser, utan att inse förklaringen.
   
   
2. Det finns en total avsaknad av ångbubblor [när de är superflyktiga] ... avdunstning sker endast från ytan. Orsaken är... [den är] oförmögen att upprätthålla en temperaturgradient... den har mer eller mindre oändlig värmeledningsförmåga. Ämnet består i själva verket av små fasta partiklar, som ett fluidiserat bäddbrunnsvatten - som är känt för att vara mycket effektiva värmeväxlare. Det är därför som varje termisk gradient snabbt försvinner. Avdunstning sker endast uppifrån, om det inte sker en forcerad uppvärmning, i vilket fall "fontän-effekten" uppstår (nedan).
   
   
3. ... juvelerare's rouge-propp... klyftorna är förmodligen några hundra atomdiametrar. Den är ogenomtränglig för vätska vid rumstemperatur. Ogenomtränglig för flytande helium I. Vid He2 [dvs. "superfluiditet"] börjar proppen omedelbart läcka... först långsamt, sedan snabbare... vätskan rinner bara rakt ut med konstant hastighet... helt annorlunda än andra vätskor, där flödeshastigheten beror på det drivande trycket. Förklaringen är återigen enkel. Pulver kan ta sig igenom luckor som vätskor inte kan. (Till exempel kommer en sikt på 50 mikrometer inte att släppa igenom vatten (molekylvikt 18) men däremot polyetenpulver (molekylvikt 1000+). Situationen liknar den i en äggklocka, där sanden faller igenom på ett sätt som beror på öppningen, inte på mängden sand ovanför. Följaktligen är flödeshastigheten konstant, vilket skiljer sig helt från andra vätskor. Förmodligen beror den snabbare flödeshastigheten på att de fina partiklarna fyller luckor och skapar vägar genom "superläckan".
   
   
4. ... temperaturen på vätskan under superläckan [dvs. smyckesproppen] svalnar, medan vätskan ovanför värms upp. Det är svårt att kommentera detta, eftersom metoden för temperaturmätning inte anges, även om programmet i övrigt utgår från att trycket är exakt korrelerat med temperaturen. Men utan tvekan gäller någon förklaring i form av större rörlighet hos kallare partiklar.
   
   
5. Fontän-effekten Detta tillskrivs professor Allen i filmen. I en liten upprättstående glascylinder är en liten elektrisk spole förseglad, som sänks ner i det flytande heliumet i behållaren (av Monax-glas). När elektriciteten sätts på i små mängder stiger heliumytan i röret. Eller, med tillräcklig värme, sprutar helium ut i en stråle, vars form beror på hur rörets överdel är formad. Den korrekta förklaringen tycks vara att en liten mängd värme ökar fluidiseringen av de små partiklarna, vilket skapar ett utseende av minskad densitet i "superfluiden". Mer värme orsakar sublimering, den stora volymökningen [gasatom upptar 12 000 volymer av fast atom] som tvingar pulvret att skjutas ut.
   
   
6. [Två punkter om supraledning, snarare än superfluiditet, utelämnas här, vilket leder till:]
   
   
7. Se och häpna, magneten [placerad på en tennskiva, som anses vara en supraledare] svävar ... lite högre med varje pumpstöt ... [dvs. när temperaturen sänks något]. Den vanliga förklaringen är att tenn blir supraledande vid den låga temperaturen för "superfluid helium"; när detta sker "utesluter metallen det magnetiska flödet, så metallen svävar".
   Frågan här är om magnetism har något att göra med effekten. Skulle det hända om tennet ersattes av (låt oss säga) glas? Eller om magneten ersattes av en icke-magnet? Så sent som 1998 sade O.U. att de inte hade för avsikt att testa någon av dessa möjligheter.
   Men en annan egenskap hos fina pulver förklarar denna effekt liksom supraledning och magnetfält. Effekten är segregeringen i pulver efter storlek (och andra egenskaper), snarare än enbart densitet som i vätskor. Den bästa demonstrationen är en stålkula som läggs i botten av en bägare med små polyetenkulor. Om man knackar på bägaren några gånger stiger bollen upp till toppen. Du kan få en liknande effekt med en marmor i socker, eller helt enkelt genom att skaka en burk med snabbkaffe för att se de större partiklarna stiga upp. [Se illustrationen nedan - lite köksbordsfysik för att få intrycket att stanna kvar]. Poängen är att när helium förvandlas till ett finfördelat fast ämne kan de flytande atomerna ha samma effekt och "sväva" föremål inom dem.

Behövs supraledning för att förklara svävningen av en magnet? Det här enkla köksbordsexperimentet illustrerar vår möjliga förklaring till levitation, med superfluid helium som en monatomisk fast substans.

1. Tänk dig en vågmaskin i en simbassäng och en flytande leksaksbåt som drivs av vågorna. Hur stora vågorna än är kommer båten inte att gå snabbare än dessa vågor.
2. Eller tänk dig en pojke som kastar stenar, varje sekund, med samma hastighet, mot en flytande träbit; hur tunga stenarna än är kommer träbiten aldrig att färdas snabbare än stenarna. (Eller i alla fall när den väl färdas snabbare än stenarna kan stenarna inte hinna ikapp den). Men ingen skulle tro att träbiten måste bli tyngre när den ökar sin hastighet, eftersom den rör sig mindre när den träffas.
3. Eller föreställ er en rondell för barn, en sån som vänds för hand. Om en vuxen regelbundet svänger sin arm för att vrida rondellen kommer den, när den närmar sig den hastighet som armen svänger med, aldrig att bli snabbare än armens hastighet.

Det finns alltså en bestämd sannolikhet för att hitta fotonerna antingen i den ena eller den andra delen av det delade psi-vågspaketet. Om ett experiment finner fotonen i den reflekterade delen, till exempel, blir sannolikheten för att finna den i den andra delen omedelbart noll. Experimentet på den reflekterade delens plats utövar alltså ett slags verkan, en minskning av vågpaketet, på den avlägsna punkt som upptas av den överförda delen. Och man ser att denna verkan [fortplantas med en hastighet som är större än ljusets. 1933, i Chicago].

1. Molnkammare uppfanns av Charles Wilson, som gillade att vandra i Skottland och försökte, åtminstone enligt historien, skapa en dimmig atmosfär. Tanken är att en mättad dammfri atmosfär, liksom en övermättad lösning, bara behöver en liten stimulans för att fällas ut.
   Ett typiskt exempel på detta var professor Frank Close i sin föreläsning om julen 1993 vid Royal Institution. Efter att ha försäkrat publiken om att "... radioaktivitet är helt naturlig... radioaktivitet finns överallt omkring oss... vi har utvecklats med den", demonstrerade hans assistent Bryson Gore en molnkammare på en vagn. I mitten av den genomskinliga lådan kan vi se små jetstrålar runt en central bit av saker.
2. Bubbelkammare bygger på lokal avdunstning av vätskor, t.ex. flytande kväve, som tillfälligt hålls under lågt tryck. För att citera "Encarta": Eftersom vätskans densitet är mycket högre än luftens, sker fler interaktioner i en bubbelkammare än i en molnkammare.
3. Gnistkammare använder en princip som påminner lite om den tidiga radion. I Encarta står det: "Gnistkammaren utvecklades [sic] på 1950-talet. I denna anordning hålls många parallella plattor vid hög spänning i en lämplig gasatmosfär. En joniserande partikel som passerar mellan plattorna bryter ner gasen och bildar gnistor som avgränsar dess väg".
4. Moderna metoder: För att citera Frank Close: "...partiklar skjuter in i vardera änden... inuti uppstår materia och antimateria... enorma magneter böjer partiklarna... detta gör det möjligt att känna till hastigheten och laddningen... att konstruera detektorer är en utmaning i sig... flyktiga partiklar... information går till en dator... som förvandlar dem till synliga spår...".

1. Det antas vara sant att en enda partikel (låt oss säga en elektron) kan generera ett spår av många centimeter långa vattenklot. Visserligen är atmosfären övermättad, men i skala verkar detta ändå som en fisk som simmar över Atlanten och ändrar tillståndet hos varje molekyl på vägen.
2. Om det är sant att apparaten är så känslig, med tanke på att det antas finnas ett fantastiskt antal fria elektroner i jorden, liksom ultraviolett och annan strålning, hur kommer det sig då att apparaten är så förhållandevis stabil?
3. Om det är sant att endast ett mycket litet antal vattenmolekyler (i en molnkammare) joniseras, hur kommer det sig att det finns en linje? Skulle det inte vara mycket mer troligt att det fanns en streckad linje med ett enormt avstånd mellan punkterna?
4. Hur kan en enda laddad partikel jonisera det enorma antal molekyler som befinner sig i dess väg när den passerar?

W. Heisenberg, Physics Today, 29(3), 32(1976). Elementarpartiklarnas natur

Men som elementarpartikelfysikern James Cushing påpekar: "När man ser på den rad av uppenbara ad hoc-åtgärder som vidtagits i QFT [kvantfältsteori] (negativa energimiljöer av elektroner, bortseende av oändliga självenergier och vakuumpolariseringar, lokal invarians av mätare, påtvingad renormalisering i mätarteorier, spontan symmetribrytning, permanent instängda kvarkar, ...) ...

På många områden finns det vissa saker som är på modet vid en viss tidpunkt. Nästan allt som publiceras inom högenergifysik är till exempel skräp. Det har ingenting att göra med verkligheten - det är en hel korthus. Ändå är man på säker mark om man publicerar en artikel enligt den för närvarande accepterade stilen. Du kommer att bli publicerad, särskilt om du gör några kurvor och grafer som får det att se ut som om du gjort några beräkningar. Det faktum att det hela är ett korthus med mycket lite verklighet till att börja med ignoreras på något sätt.

• Relativitetsteorins ursprung kom från elektromagnetismen (därav titeln på Einsteins uppsats, om "Elektrodynamik".) Den brist som anges ovan i avsnitt 2 var roten till detta: man var fast övertygad om att snabbrörliga laddade partiklar ökade i massa. Detta ledde till oändliga komplikationer kring ljusets hastighet.
• En annan väsentlig komponent var tron på att mätningar av ljus är en väsentlig del av fysiken. Detta är inte förvånande med tanke på människans omedvetna beroende av synen. Ändå verkar detta vara ett misstag: om livet på jorden hade råkat utvecklas i mörker skulle detta naturligtvis vara uppenbart. Föremål fortsätter att finnas där, liksom saker som fysiken är intresserad av, oavsett om ljuset finns där eller inte. Om någon stänger ögonen finns föremålen förmodligen fortfarande kvar. Den moderna fysiken liknar ett hopkok som fladdermöss kan ha utvecklat, förutom att ljudets särdrag i deras fall skulle vara en del av deras fysik.
• En annan förvirring uppstår när det gäller "geodetik". Falska analogier förekommer ofta (t.ex. i Russells Relativitetskunskapens ABC - som fortfarande är en av de bästa, eller minst dåliga, böckerna i ämnet). Det sägs t.ex. att på jordens yta färdas fartyg etc. kortast möjliga sträcka på storcirklar. Detta är naturligtvis sant, men faktum kvarstår att en tunnel genom jorden skulle vara kortare; det är bara för att det är lättare att förflytta sig på ytan som sådana "geodetiska linjer" används. På samma sätt sägs det ofta att ljus som passerar solen är "böjt", vilket förutsätter någon standard för rakhet som ljusstrålen inte överensstämmer med.
• En annan ingrediens i bryggan kommer från dynamiken; det diskuteras oändligt mycket om "vilomassa" och "enhetlig rörelse", trots att dessa står i uppenbar konflikt med en av relativitetsteorins grundsatser. Hur kan man vara säker på att en kropp befinner sig i "enhetlig rörelse"? Man hittar till och med enstaka omnämnanden av "fixstjärnor".
• Det är värt att ägna lite uppmärksamhet åt härledningen av den välkända formeln e=mc ² , som i motsats till vad många tror är äldre än Einsteins artiklar. Tanken är att massan, eller snarare den uppskattade massan eftersom det är en slutledning, antas öka med hastigheten, med gränsen i ljusets hastighet. Formeln (som härrör från Pythagoras - och som inkonsekvent utgår från euklidisk geometri) är följande
  
  uppskattad massa = m ₀ /kvadratroten av (1-v ² /c ² )
  
  Detta har egenskapen att den uppskattade massan ökar med hastigheten och att den uppskattade massan ökar obegränsat när hastigheten närmar sig c (som alltid används för att ange ljusets hastighet).
  Den välkända approximationen med serieexpansion ger
  
  uppskattad massa = m ₀ (1 + v ² /c ² /2) eller
  
  uppskattad massa.c ² = m ₀ c ² + 1/2.m ₀ v ²
  
  Uttrycket 1/2.m ₀ v ² är välkänt som formeln för kinetisk energi, och det började accepteras - efter Poincaré, säger Burniston Brown - att mc ² representerade den "potentiella energin" i någon mening, eftersom den potentiella energin kan definieras i termer av vilken startpunkt som helst. Allt detta följer, för små v, endast av ekvationen för elektronens förmodade massökning; om denna massökning, som vi föreslår ovan, är en artefakt som saknar verklighet i naturen, är ekvationen felaktig.
  Det är sant att kärnreaktioner, som inbegriper omarrangemang av kärnor, inbegriper mycket mer energi än de mer vanliga kemiska och fysiska omarrangemangen av materia; icke desto mindre tycks det vara sant att idén om omvandling av massa till energi förblir obevisad. Teknologer som genererar eller försöker generera kärnenergi tänker i termer av kärnomvandling och använder inte den formel som vanligen tillskrivs Einstein.
• Det är intressant att se hur många formler och idéer felaktigt tillskrivs Einstein. Einstein för nybörjare (första gången publicerad 1979).

Ur BULLETIN från Institute of Physics och Physical Society, s. 71-77, mars 1967. Institutet för fysikens huvudkontor ligger på 76 Portland Place, London W1. Telefon 0171 470 4800. Återges här med tillstånd av The Institute of Physics. Vad är fel med relativitetsteorin? 1 G. BURNISTON BROWN

Äkta fysiker, det vill säga fysiker som gör observationer och experiment samt teorier, har alltid känt sig obekväma med relativiteten. Som Bridgman sade, Om något fysiskt kommer ut ur matematiken måste det ha kommit in i en annan form. . Problemet var, sade han, att ta reda på var fysiken kom in i teorin (Bridgman 1927). Detta obehag ökade när det stod klart att framstående vetenskapsmän som C. G. Darwin och Paul Langevin kunde vara helt vilseledda. Darwin skrev ett faderligt brev till Nature (Darwin 1957) där han beskrev det enkla sätt på vilket han förklarade relativitetsteorin för sina vänner: enkelheten berodde dock på att det, med undantag för en citerad formel, inte fanns någon relativitetsteori alls i den. Langevin gav också ett påstått relativistiskt bevis för resultaten av ett optiskt experiment av Sagnac, men som hans landsman André Metz sade, även om assez élégant var det inte relativitet (Metz 1952). Det fanns andra störande inslag: det faktum att Einstein aldrig skrev en slutgiltig redogörelse för sin teori, att hans första härledning av Lorentz-transformationsekvationerna innehöll ljushastigheter på c-v, c+v och (c 2 -v 2 ) 1/2 , helt i strid med hans andra postulat att ljusets hastighet var oberoende av källans rörelse, och att hans första försök att bevisa formeln E = m 0 c 2 , som Poincaré föreslog, var felaktig eftersom han antog det han ville bevisa, vilket visades av Ives (Ives 1952). Det är därför inte förvånande att äkta fysiker inte var imponerade: de tenderade att hålla med Rutherford. Efter att Wilhelm Wien utan framgång hade försökt att imponera på honom med relativitetsteorins prakt, och förtvivlat utropat Ingen anglosaxare kan förstå relativitetsteorin! , skrattade Rutherford och svarade Nej, de har för mycket förnuft! 2 Låt oss se hur förnuftiga de var.

Först och främst en liten historik. Det finns ingen anledning att upprepa de redogörelser som nu finns i många läroböcker om de misslyckade försöken att upptäcka etern. Den enklaste hypotesen, nämligen att etern inte existerade och att vi därför hade kvar en verkan på distans eller ballistisk överföring, ansågs oacceptabel. I stället föredrog Poincaré att höja detta misslyckande till en princip relativitetsprincipen säger: Lagen för fysiska fenomen måste vara desamma för en fast observatör som för en observatör som har en enhetlig rörelse av translation i förhållande till honom, så att vi inte har och inte kan ha något sätt att avgöra om vi är eller inte är med i en sådan rörelse. Som ett resultat av detta skulle det kanske finnas en helt ny mekanik, där trögheten ökar med hastigheten och ljusets hastighet blir en gräns som inte kan överskridas. (Poincaré 1904). Året därpå, 1905, återgav Einstein Poincarés relativitetsprincip och lade till postulatet att ljusets hastighet är oberoende av källans hastighet. Från principen och postulatet härledde han Lorentztransformationsekvationerna, men på ett otillfredsställande sätt som vi har sett. Ett annat märkligt inslag i denna numera berömda artikel (Einstein 1905) är att den inte innehåller någon hänvisning till Poincaré eller någon annan: som Max Born säger, Det ger ett intryck av ett helt nytt företag. Men det är naturligtvis, som jag har försökt förklara, inte sant. (Born 1956). År 1906 utarbetade Planck den nya mekanik som Poincaré förutspådde och fick fram den välkända formeln och motsvarande uttryck för rörelsemängd och energi. Året därpå härledde och använde han mass-energirelationen (Planck 1906, 1907). År 1909 uppmärksammade G. N. Lewis formeln för den kinetiska energin och föreslog att den sista termen skulle tolkas som partikelns energi i vila (Lewis 1909). Så uppstod gradvis formeln E=m 0 c 2 , som föreslogs utan allmänt bevis av Poincaré år 1900.

Det kommer att framgå att Einstein, i motsats till vad många tror, endast spelade en mindre roll när det gällde att komma fram till huvudidéerna och att härleda användbara formler i den begränsade eller speciella relativitetsteorin, och Whittaker kallade den för Poincarés och Lorentz' relativitetsteori och påpekade att den hade sitt ursprung i teorin om etern och elektroner (Whittaker 1953). En nyligen genomförd noggrann undersökning av Keswani bekräftar denna åsikt; han sammanfattar Poincarés bidrag på följande sätt: Redan 1895 hade innovatören Poincaré antagit att det är omöjligt att upptäcka absolut rörelse. År 1900 introducerade han principen om relativ rörelse, som han senare i sin bok kallade relativitetslagen och relativitetsprincipen. Vetenskap och hypoteser som publicerades 1902. Han hävdade vidare i denna bok att det inte finns någon absolut tid och att vi inte har någon intuition om samtidighet mellan två händelser [markera orden] som inträffar på två olika platser. I en föreläsning 1904 upprepade Poincaré relativitetsprincipen, beskrev metoden för synkronisering av klockor med ljussignaler, förespråkade en mer tillfredsställande teori om rörliga kroppars elektrodynamik baserad på Lorentz idéer och förutspådde en ny mekanik som kännetecknas av regeln att ljusets hastighet inte kan överskridas. Detta följdes i juni 1905 av ett matematiskt dokument med titeln Sur la dynamique de lélectron, i vilket sambandet mellan relativitetsprincipen (omöjligheten att upptäcka absolut rörelse) och Lorentz transformation, som Lorentz gett ett år tidigare, erkändes. 3 Poincaré var alltså inte bara den förste som uttalade principen, utan han upptäckte också den nödvändiga matematiska formuleringen av principen i Lorentz' arbete. Allt detta skedde innan Einsteins uppsats publicerades. (Keswani 1965).

Einsteins försök att härleda Lorentz transformationsekvationerna från relativitetsprincipen och postulatet att ljusets hastighet är oberoende av källans skulle (om det inte hade inneburit en motsägelse) ha gjort Lorentz transformationer oberoende av något särskilt antagande om materiens uppbyggnad (vilket det inte hade varit i Lorentzs härledning). Denna egenskap var naturligtvis glädjande för de matematiskt intresserade, och Pauli betraktade den som ett framsteg. Einstein sade att Lorentz-transformationerna var den verkliga grunden för den speciella relativitetsteorin (Einstein 1935), och detta klargör att han hade omvandlat en teori som åtminstone i Lorentz' händer var en fysikalisk teori (som till exempel innebar att materien krymper när den rör sig i förhållande till etern) till något som inte är en fysikalisk teori i vanlig mening, utan den fysikaliska tolkningen av en uppsättning algebraiska transformationer som härleds från en princip som visar sig vara en regel om lagar, tillsammans med ett postulat som bara är, eller skulle kunna vara, det algebraiska uttrycket för ett faktum. Att ljusets hastighet är oberoende av källans hastighet (de experiment som redan gjorts tycks bekräfta detta, men det behövs mer direkta bevis). Vi ser alltså att relativitetsteorin inte är en vanlig fysisk teori: den är vad Synge kallar en gökprocess Det vill säga att man först måste hitta naturens lagar, och sedan kan de kanske anpassas så att de överensstämmer med den övergripande principen. Äggen läggs inte på den nakna marken för att kläckas i den grekiska logikens klara ljus, utan i en annan fågelbo, där de värms av en fostermors kropp, som i relativitetsteorins fall är Newtons fysik från 1800-talet. (Synge 1956). Den speciella relativitetsteorin bygger alltså på två postulat (a) En lag om lagar (Poincarés relativitetsprincip). (b) en algebraisk representation av vad som är, eller skulle kunna vara, ett faktum (ljusets hastighet är konstant, oberoende av källans hastighet). och dess tillämpning på det fysiska universum är (c) en gökungeprocess.

Denna grund för teorin förklarar en hel del som har förbryllat många fysiker och ingenjörer. De kunde inte förstå hur Einstein ibland kunde tala som om etern var överflödig (Einstein 1905) och vid andra tillfällen säga Rymd utan eter är otänkbart. (Einstein 1922). Detta berodde naturligtvis på att han inte började med de fysiska termerna materia, dess rörelse och dess växelverkan (kraft). En fysisk teori som inkluderar strålning skulle behöva börja med att ange om man postulerade en eter, en verkan på avstånd eller en ballistisk kraftöverföring. Den förklarar också hur massa och tröghetskraft kommer in i special teori som bygger på en geometrisering av enhetlig hastigheter, för det är väl känt att tröghetskrafter inte förekommer när hastigheterna är enhetliga. Formler som påstås ge förhållandet mellan mätningar i ett tillstånd av enhetlig hastighet och mätningar i ett annat tillstånd av enhetlig rörelse kan logiskt sett inte kasta något ljus över vad som händer under den förändring från det ena till det andra tillståndet. Detta är endast möjligt genom att använda gökottaprocessen genom att utgå från Newtons andra lag och rörelsemängdens bevarande och sedan modifiera dem. Det klargör också hur Einstein kunde kalla Tolmans redogörelse för teorin (Tolman 1934) för definitiv, och även berömma Bergmanns behandling (Bergmann 1942), när den förstnämnde författaren ansåg att längdkontraktioner var verkliga och i princip observerbara, medan den sistnämnde tycks ha ansett att det bara var ett sken.

Det faktum att Einstein hävdade att Lorentztransformationens ekvationer var grunden för den speciella teorin, och dessa är naturligtvis rent matematiska, innebär att i den mån teorin anses ha några fysikaliska implikationer, måste dessa implikationer vara resultatet av de tolkning av matematiska uttryck i fysiska termer. Men i denna process finns det ingen garanti för att motsägelser inte kommer att uppstå, och i själva verket har det uppstått allvarliga motsägelser som har skadat den speciella teorin. Ett halvt sekel av argumentation har inte kunnat undanröja dem, och man har inte lyckats förhindra att den speciella relativitetsteorin har blivit ohållbar som fysisk teori genom att kalla dem bara skenbara motsägelser (paradoxer).

Den mest uppenbara motsättningen är det som relativisterna kallar klockparadoxen. Vi har två klockor, A och B, som är exakt likadana på alla sätt och som rör sig relativt till varandra med jämn hastighet längs en linje som förbinder dem. Om man bortser från deras egen växelverkan och om de är långt borta från annan materia fortsätter de att röra sig med enhetlig hastighet, och därför kan varje klocka betraktas som ursprunget till en uppsättning tröghetsaxlar. Lorentztransformationerna visar att den klocka som behandlas som rörlig går långsamt. Relativitetsprincipen hävdar emellertid att eftersom A och B båda tillhandahåller tröghetsramar är de likvärdiga för att beskriva naturen, och alla mekaniska fenomen utvecklas på samma sätt i var och en av dem. Om man hänvisar till A går B långsamt, om man hänvisar till B går A långsamt. Det är inte möjligt för en av två klockor att gå långsammare än den andra. Det finns alltså en motsättning mellan Lorentztransformationerna och principen. Denna motsägelse kan tydligt ses i ett diagram som förhindrar den förvirring som uppstår när uttrycket sett från tillåts ingå i resonemanget (t.ex. tiden vid B sett från A). I figur 1 passerar två långa klockrader nära varandra med jämn hastighet. V. Vid ett givet ögonblick är två klockor mittemot varandra, A och B, inställda på att visa samma tid. Alla klockor i A-serien synkroniseras sedan med A genom metoden med reflekterade ljussignaler, som föreslogs av Poincaré och accepterades av Einstein och andra relativister. På samma sätt synkroniseras alla klockor i B-serien med B. I det övre diagrammet antas A-klockorna vara i vila och B-klockorna röra sig åt höger. Efter ett tidsintervall har klockan B avverkat ett avstånd på d Dess avläsning jämförs då med den av klockan C som för tillfället står mittemot den. C har dock synkroniserats med A så att jämförelsen i själva verket är en jämförelse mellan B och A. Enligt Lorentz-transformationerna går den rörliga klockan B långsamt och dess avläsning ligger därför bakom C:s (= A) avläsning, vilket visas. I det nedre diagrammet antas klockorna B vara i vila och klockorna A röra sig åt vänster. När A har avverkat sträckan d jämförs dess avläsning med avläsningen av klockan C', som för tillfället är mittemot den. Men liksom tidigare har C' synkroniserats med B så att vi i praktiken har en annan jämförelse mellan B och A, och den här gången går klockan As långsamt, så att Bs avläsning ligger före As som visas. De två jämförelserna bör ge samma resultat enligt relativitetsprincipen. Det är uppenbart att de inte gör det.

Ett mer fascinerande exempel på denna så kallade tidsutvidgning är den välkända tvillingparadoxen, där en av två tvillingar ger sig ut på en resa och återvänder och finner sig själv yngre än sin bror som stannade kvar. Detta fall ger större utrymme för förvirrat tänkande eftersom acceleration kan tas med i diskussionen. Einstein vidhöll att den resande tvillingen var mer ungdomlig och medgav att det strider mot relativitetsprincipen och sade att acceleration måste vara orsaken (Einstein 1918). I detta har han följts av relativister i en lång kontrovers i många tidskrifter, där mycket av detta skickligt stödjer karaktären hos tidigare spekulationer som Born beskriver som monstruösa (Born 1956). Det finns förvisso tre övertygande skäl till varför accelerationen inte kan ha något att göra med den beräknade tidsutvidgningen: (i) Genom att göra en tillräckligt lång resa kan effekterna av acceleration i början, vid vändning och i slutet göras försumbara jämfört med tidsutvidgningen med jämn hastighet som är proportionell mot resans längd. (ii) Om det inte finns någon enhetlig tidsutvidgning, och om effekten, om någon, beror på acceleration, kan användningen av en formel som endast beror på den jämna hastigheten och dess varaktighet inte motiveras. (iii) Det finns i princip inget behov av acceleration. Tvilling A kan få sin hastighet V innan han synkroniserar sin klocka med tvilling B:s när han passerar. Han behöver inte vända sig om: han kan passeras av C som har en hastighet på V i motsatt riktning, och som justerar sin klockan till A:s när han passerar. När C senare passerar B kan de jämföra klockan. När det gäller det teoretiska experimentet kan C:s klocka anses vara As klocka som återvänder utan acceleration eftersom alla klockor enligt hypotesen har samma hastighet när de står stilla tillsammans och förändras med rörelsen på samma sätt oberoende av riktning. 4

Ytterligare en motsägelse, denna gång inom statiken, kan nämnas: Detta är hävstången med två lika långa armar i rät vinkel och svängd i hörnet. Den hålls i jämvikt av två lika krafter som producerar lika och motsatta par. Enligt Lorentztransformationens ekvationer för ett system som rör sig i förhållande till hävstångssystemet är paren inte längre lika så hävstången borde ses rotera, vilket naturligtvis är absurt. Tolman försökte lösa detta genom att säga att det fanns ett energiflöde som gick in i den ena hävstångsarmen och gick ut genom vridpunkten, vilket bara stoppade rotationen! Om man bortser från det faktum att energi är en metrisk term och inte något fysiskt (Brown 1965, 1966), skulle det förmodligen ske en viss uppvärmning i processen som inte beaktas. Statiken ger oöverstigliga svårigheter för den fysiska tolkningen av Lorentztransformationens ekvationer, och denna del av mekaniken undviks i läroböckerna: Syftet med mekanik är att beskriva hur kroppar ändrar sin position i rummet med tiden. (Einstein 1920, s. 9). De tre exempel som har behandlats ovan visar tydligt att svårigheterna inte är paradoxer (skenbara motsägelser) utan verkliga motsägelser som oundvikligen följer av relativitetsprincipen och de fysikaliska tolkningarna av Lorentztransformationerna. Den speciella relativitetsteorin är därför ohållbar som fysisk teori.

När vi nu övergår till den allmänna relativitetsteorin berättar Einstein i sin självbiografi (Einstein 1959) hur han vid 12 års ålder började tvivla på bibelberättelser. Följden blev ett positivt fanatiskt (orgie i) fritänkande i kombination med intrycket att ungdomen avsiktligt luras av staten genom lögner; det var ett förkrossande intryck. Misstänksamhet mot alla typer av auktoriteter växte fram ur denna erfarenhet, en skeptisk inställning till de övertygelser som var levande i en specifik social miljö - en inställning som aldrig mer har lämnat mig. Denna skeptiska inställning till rådande övertygelser förklarar möjligen varför Einstein inte var nöjd med Poincarés och Lorentz' relativitetsteori, som inte tog hänsyn till accelererande system och därmed inte heller till något som till synes var absolut. Han verkade fortfarande påverkas av ordet absolut, men det är svårt att se vad det skulle kunna betyda annat än antingen Guds sensorium (Newton) eller en eter som genomsyrar hela rymden. Han fortsatte därför med ett försök att visa att naturlagarna måste uttryckas genom ekvationer som är kovarianta under en grupp av kontinuerlig koordinattransformationer. Denna grupp, som Einstein betraktade som det algebraiska uttrycket för en allmän relativitetsprincip, innehöll som en undergrupp de Lorentztransformationer som Poincaré hade betraktat som det algebraiska uttrycket för den begränsade principen.

För att övervinna den fysiska svårigheten att acceleration producerar krafter (tröghetskrafter) medan jämn hastighet inte gör det, förleddes Einstein att hävda att dessa krafter inte kan särskiljas från den vanliga gravitationskraften, och att de därför inte är ett absolut test för acceleration. Detta påstående kallade Einstein för ekvivalensprincipen. För att försöka stödja detta påstående föreställde han sig en stor stängd kista som först låg i vila på ytan av en stor kropp som jorden, och som senare förflyttades till ett stort avstånd från annan materia där den drogs av ett rep tills dess acceleration var g . Han hävdade att inget experiment som gjordes inuti kunde upptäcka skillnaden mellan de två fallen. Men i detta hade han fel, vilket jag har visat (Brown 1960). I det första fallet, om två enkla pendlar hängde med trådarna en fot från varandra, skulle trådarna inte vara parallella utan peka mot jordens massacentrum (eller en punkt som ligger något närmare om man tar hänsyn till deras ömsesidiga attraktion). Vinkeln mellan dem skulle i princip kunna upptäckas av Mount Palomar-teleskopet. När de accelereras av ett rep skulle trådarna vara parallella om det inte vore för den lilla ömsesidiga attraktionen. Om trådarna nu förflyttas så att de ligger längre ifrån varandra, skulle vinkeln mellan dem vara öka i det första fallet, men i det andra fallet skulle trådarna bli mer parallella så att vinkeln därför skulle bli minska. Ekvivalensprincipen är därför ohållbar. Det är glädjande att hitta en teoretiker som hävdar att principen är falsk (Synge 1960): I Einsteins teori finns det ett gravitationsfält eller inte, beroende på om Riemann-tensorn försvinner eller inte. Detta är en absolut egenskap: den har inget att göra med observatörens världslinje. Ekvivalensprincipen görs trovärdig genom att man använder uttrycket gravitationsfält, utan att ta hänsyn till att detta är en användbar uppfattning men inte kan påvisas. Allt vi kan göra är att placera en testpartikel på den aktuella punkten och mäta kraften på den. Detta skulle kunna vara en aktion på avstånd. Så snart man släpper begreppet fält och talar om gravitationskraften mellan kroppar i vila, inser man att kraften är centripetal, medan tröghetskraften inte är det. Detta är en viktig skillnad som döljs av användningen av ordet fält. Relativisterna medger nu att ekvivalensprincipen endast gäller i en punkt; men då har vi naturligtvis lämnat fysiken för geometriexperiment som inte kan göras i en punkt.

Eftersom denna kontakt med den fysiska världen har försvunnit återstår i den allmänna teorin endast kovariansprincipen, dvs. att lagar fysikens lagar måste uttryckas i en form som är oberoende av koordinatsystemet, och den matematiska utvecklingen av detta villkor som Einstein gjorde med Grassman och andra. Tyvärr kan nästan alla fysikaliska lagar med tillräcklig uppfinningsrikedom uttryckas i kovariant form, så att principen inte innebär någon nödvändig begränsning av dessa lagars natur. Principen är därför torftig och Einstein var tvungen att betrakta den som enbart av heuristisk betydelse (genom att endast beakta den enklaste lagar som överensstämmer med den (Einstein 1959 , p. 39)). Dessutom är antalet problem som kan formuleras fullständigt, för att inte tala om lösas, ytterst litet. Vissa relativister betraktar det snarare som en belastning (Fock 1959).

De tre konsekvenserna av Einsteins gravitationsteori, som vanligtvis framförs som stöd för den, är inte heller imponerande. Rörelsen av Merkurius perihelium var känd tidigare och kan förklaras på olika sätt (Whittaker 1953). Ljusets böjning runt solen hade föreslagits tidigare, och den mycket omtalade bekräftelsen i samband med solförmörkelsen 1919 innebar att man utgick från Einsteins lag om böjning för att få fram skalkonstanter, med hjälp av vilka man fick de resultat som antogs bevisa den. Man utelämnade de avböjningar av stjärnor som rörde sig tvärs över eller i motsatt riktning till den förutspådda. Medelavvikelsen och dess riktning varierade från platta till platta under förmörkelsen, vilket tyder på refraktion i en turbulent diffus atmosfär. Trots detta erhölls ett medelvärde i exakt överensstämmelse med kraven i Einsteins teori. (Lick Observatory Bulletin 1922, nr 346). Senare försök har gett andra värden. Detta måste vara ett av de mest extraordinära självbedrägerierna i hela vetenskapshistorien (se Poor 1930). Ljusets gravitationsmässiga rödförskjutning verkar nu vara bekräftad, men detta följer av Machs hypotes. 5 att tröghetskrafterna beror på växelverkan med universums avlägsna kroppar. 6 , och kräver inte relativitetsteorin, vilket författaren har visat (Brown 1955). Vi ser alltså att den allmänna teorin fysiskt sett bygger på en felaktighet (ekvivalensprincipen) och på en princip som är ofruktbar (kovariansprincipen) och som också matematiskt sett är nästan omöjlig att lösa. Äkta fysiker kan mycket väl hålla med Fock om att det inte är något viktigt bidrag till fysiken. Hela relativitetsfrågan är ytterst intressant sett ur den vetenskapliga metodens synvinkel. Den västerländska vetenskapen innebar för länge sedan att man förkastade uppfattningen att naturens vägar kan hittas genom att bara tänka efter, eller genom att anta principer baserade på enbart förnuft, eller skönhet eller enkelhet. Idén om himlens perfektion höll som bekant tillbaka astronomin med epicyklar och ledde till att solfläckar förklarades bort.

Newtons metod består i att först fastställa fakta genom noggranna observationer och experiment och sedan försöka förklara dem i fysiska termer - materia, rörelse och kraft - och sedan utifrån en sådan teori genom logik och matematik härleda olika principer (t.ex. rörelsens bevarande) och ytterligare konsekvenser som kan testas experimentellt. Naturvetenskapen är inriktad på orsaker: logik och matematik är bara verktyg. Newton klargjorde detta när han, efter att ha gett den första tillfredsställande förklaringen till tidvattnet, sade: Jag har alltså förklarat orsakerna till... ...tidernas rörelse. Havet. Nu är det lämpligt att bifoga något om mängden av dessa rörelser. Men relativister hävdar nu att Den rena teoretiska spekulationens värdighet har återupprättats ... baserad på en sinnesprocess med sin egen rättfärdigande verkan. (med drag av Descartes!). Relativitetsprincipen har räddat vetenskapen från en snäv experimentalism, den har betonat den roll som skönhet och enkelhet måste spela i formuleringen av teorier om den fysiska världen. (Mercier 1955). Nackdelarna med system för teoretiska spekulationer som bygger på en sinnesprocess som har sin egen motivering och som Bacon och de första grundarna av Royal Society väl förstod är mycket tydliga i relativiteten. Obekväma fakta måste tvingas in i systemet med hjälp av ett skenbart resonemang, som i fallet med den rätvinkliga hävstången som nämndes ovan, eller ignoreras helt och hållet, som i fallet med Römers envägsbestämning av ljusets hastighet. Denna metod nämns inte i relativisternas böcker, trots att det är en berömd bestämning, eftersom den är den första historiskt sett och känd av Newton under hans senare år. Römers metod är värd att undersöka i detalj eftersom den upphäver Einsteins påstående, som upprepats av Eddington och andra, att vi bara känner till ut- och återvändshastigheten, inte enkelriktningshastigheten, vilket innebär att ankomsttiden för en signal till en avlägsen punkt aldrig är känd genom observation utan endast kan vara en konvention.

Römer mätte varaktigheten av förmörkelsen av en av Jupiters satelliter. Dessa tidsperioder ökade när jorden rörde sig bort från Jupiter och minskade igen när jorden rörde sig mot den. Kunskap om storleken på jordens omloppsbana, och därmed om de avstånd som förflyttas under förmörkelserna, gjorde det möjligt att beräkna hastigheten hos ljuset som bara hade färdats åt ena hållet. Moderna fotometriska observationer vid Harvard University ger ett utmärkt värde som förblir konstant med de varierande riktningsförändringarna när Jupiter rör sig runt i sin bana. Tidpunkten för förmörkelserna på jordens yta kan inte kritiseras, eftersom tidsmätning är definieras för observatörer på jorden. Men relativister skulle kunna säga att antagandet om satellitens enhetliga rotation, baserat på Newtons lagar, och användningen av astronomisk triangulering tillämpad på rörliga kroppar (vilket är nödvändigt för att bestämma jordens omloppsbana) båda kräver kunskap om ljusets enkelriktningshastighet, och att denna är konstant, vilket är precis vad vi försöker fastställa. Även om de astronomiska observationernas höga noggrannhet och den allmänna överensstämmelsen med teorin under långa tidsperioder är ett tillräckligt bevis för att ljusets hastighet inte fluktuerar, är det bästa sättet att undvika denna kritik att konstatera att experimentet skulle kunna utföras. i princip (vi är bara intresserade av det relativistiska påståendet att det är omöjligt i princip) på jordens yta. De periodiska förmörkelserna skulle kunna ersättas av en blinkande fyr B (figur 2) som styrs så att den blinkar med vad som definieras som lika långa intervaller, och denna jämlikhet kan bedömas från den avlägsna punkten A med en klocka. Observatören bärs runt på kanten av ett cirkulärt roterande bord (som motsvarar jordens rörelse i sin omloppsbana) och gör en markering på den stationära omgivande kanten varje gång han ser en blixt (detta kan göras automatiskt). Dessa märken ligger längre ifrån varandra mellan E 1 och E 2 vilket motsvarar ökningen av tidsperioderna för förmörkelse i Jupiterfallet. Klockan A, som är i vila i förhållande till fyren, bordets centrum och den stationära kanten, gör märken på bordskanten, vars avstånd kan användas som ett test för att kontrollera att rotationen är jämn, och som också tjänar till att omvandla avstånden mellan de stationära kantens märken till tidsintervall. Avståndet E 1 E 3 mäts med en meterstång. Envägshastigheten beräknas, precis som i det astronomiska fallet, från uppgifterna. På detta sätt kan vi undvika att använda ljusets egenskaper för att bestämma längden E 1 E 3 , och det finns bara en klocka. Med modern teknik kan denna metod eventuellt användas för att testa effekten av källans rörelse på ljusets hastighet.

<td valign="top" width="42%2> <a name=" relbk7"=""> Tron på principer på grund av deras matematiska elegans eller övertygelse leder också till en förvrängning av fysiken, dess syfte och dess historia. Det mesta av diskussionen om observatörer och deras tänkta mätningar ligger långt ifrån något som fysiker gör. Att kalla kraft för en fiktion, vilket den per definition inte kan vara, eftersom vi har en särskild uppsättning djupt liggande nerver för att upptäcka den, och att hävda att den kan avlägsnas genom en enkel omvandling av axlar illustrerar förvrängningar av fysiken som är vanliga. Även en förvrängning av matematiken förekommer i Einsteins senare försök att härleda Lorentz-transformationsekvationerna från relativitetsprincipen tillsammans med ett algebraiskt uttryck för ljushastighetens konstans. I detta bevis tvingas han, som Essen har påpekat (Essen 1962), att använda samma symbol för två olika storheter, och senare härleder han en dimensionellt omöjlig ekvation genom att sätta en längd som är lika med ett (Einstein 1920). <a href="#rel7"> <font size="-1"> <sup> <b> 7</b> </sup> </font> </a> Det är svårt att inte upprepa Keswanis kommentarer om Einsteins första bevis (1905): <font color="#000090"> De steg som tas har en märkligt kompenserande effekt och uppenbarligen drevs demonstrationen mot resultatet</font>. (Keswani 1965).<br /><br /> </td> <td valign="top" width="58%"> Förvrängningen av fysikens syfte har redan exemplifierats av Einsteins definition av mekanik som utelämnar statiken. <font color="#000090"> Fysikens syfte är att förutsäga resultaten av givna experiment om angivna händelser</font>. , säger McCrea (McCrea 1952), men fysikerna ägnar sig åt <font color="#000090"> orsakerna till förnuftiga effekter</font>. , som Newton sa - <i> orsaker</i> , inte bara regler och förutsägelser. Förvrängningarna av fysikens historia är alltför vanliga för att vara värda att nämna i detalj: många artiklar och föreläsningar börjar med en travesti av Newtons åsikter.<br /><br /> Einsteins egen del i utvecklingen av relativitetsteorin är särskilt lärorik ur den vetenskapliga metodens synvinkel. Den tidiga ungdomsmisstänksamheten mot all auktoritet, och följaktligen mot allt som kallas absolut, vilket resulterade i en önskan att bevisa att alla referensramar är lika, ledde till att bevis måste framtvingas och motsatta fakta ignoreras. Som så ofta händer på andra områden visade sig vissa referensramar vara mer lika än andra (tröghetsramar). Försöket att utvidga jämlikheten till accelererade axlar ledde till att man åberopade en princip (ekvivalens) vars tillämpning gradvis krympte till en matematisk punkt, och till ett postulat (kovarians) som visade sig vara torftigt. Hans sista år som han ägnade åt att försöka få fram en enhetlig matematisk behandling av gravitation och elektrodynamik slutade med ett misslyckande. Det är svårt att tänka sig en mer övertygande demonstration av de ödesdigra effekterna av att överge Newtons metod.</td> </tr> </table> </td> </tr> <tr> <td bgcolor="white"> <table width="100%" border="0" cellpadding="7" cellspacing="0"> <tr> <td valign="top" width="50%"> <a name="relbk8"> </a> Vad återstår då av <i> teorin?</i> Lorentztransformationerna har visat sig inte vara den nödvändiga formuleringen av relativitetsprincipen, vilket Poincaré trodde, eftersom fysiska tolkningar av dem har motsagt principen. När de på ett klarsynt sätt tillämpas på den newtonska fysiken ger de formler som förvisso är överlägsna de klassiska formlerna vid höga hastigheter. Men Lorentz transformationsekvationer härleddes och användes först av Voigt 1887 i samband med elasticitet, och senare återigen av Lorentz i samband med elektronteorin om materia, och de är inte beroende av relativitetsteorin för att härledas.<a href="#rel8"> <font size="-1"> <sup> <b> 8</b> </sup> </font> </a> Placeringen av Lorentz-termen (1-v<font size="-1"> <sup> 2</sup> </font> /c<font size="-1"> <sup> 2</sup> </font> )<font size="-1"> <sup> 1/2</sup> </font> <i> </i> under <i> m</i> , massan, enligt Poincarés förutsägelse om en hastighet <i> c</i> som inte kan överskridas av materia, har stödts av experiment med acceleratorer (i förhållande till maskinen). Återigen kan dock tolkningar av algebra inte ersätta äkta fysisk teori: en partikel som interagerar med avlägsen materia (tröghetskraften), som tenderar mot oändligheten när <i> v</i> närmar sig <i> c</i> , är inte den enda fysikaliska tolkningen; det kan vara så att interaktionen med närliggande materia (accelerationskraften) tenderar mot noll när <i> v</i> närmar sig <i> c.</i>. Med denna hypotes kan man till exempel undvika antagandet om en enorm mängd materia i universum som det inte finns några bevis för (Brown 1955, 1957, 1958, 1963).</td> <td valign="top" width="50%"> Den allmänna teorin har sammanfattats väl av Fock: <font color="#000090"> Det är ... . felaktigt att kalla Einsteins gravitationsteori för en allmän relativitetsteori, desto mer som den allmänna relativitetsprincipen är omöjlig under alla fysiska förhållanden.</font> <br /><br /> <font color="#000090"> Ekvationernas allmänna kovarians har en helt annan innebörd än den fysikaliska relativitetsprincipen; det är bara en formell egenskap hos ekvationerna som gör att man kan skriva ner dem utan att föregripa frågan om vilket koordinatsystem som ska användas. Lösningen av ekvationer skrivna i allmänt kovariant form innebär fyra godtyckliga funktioner; men den obestämdhet som följer av detta har ingen grundläggande betydelse och uttrycker inte någon form av allmän relativitetsprincip. Ur praktisk synvinkel utgör en sådan obestämdhet till och med något av en nackdel</font>. (Fock 1959).<br /><br /> Det är fortfarande för tidigt att försöka göra en slutgiltig bedömning av relativiteten, men vi kan definitivt säga att relativiteten inte har gett övertygande skäl för att anta en ny vetenskaplig metod som innebär <font color="#000090"> processer i sinnet som är sin egen motivering</font>. , och att förkasta Newtons ständiga vädjan om fler experiment som <font color="#000090"> snäv experimentalism</font> . Det rättfärdigar inte heller att man ersätter härledningen av fysikalisk teori, genom tolkning av en algebraisk representation av en postulerad allmän princip, med härledningen av allmänna principer från den algebraiska representationen av en fysikalisk teori.<br /><br /> <br /><br /> </td> </tr> </table> </td> </tr> <tr> <td> <table width="100%" border="0" cellpadding="7" cellspacing="0"> <tr> <td valign="top" width="50%"> <font size="+3" color="red"> <b> Referenser</b> </font> <br /><br /> BERGMANN, P. G., 1942, <i> Introduktion till relativitetsteorin</i> (New York: Prentice-Hall), förord.<br /> BORN, M., 1956, <i> Fysik i min generation</i> (London: Pergamon Press), s. 193.<br /> BRIDGMAN, P. W., 1927, <i> Den moderna fysikens logik</i> (New York: Macmillan), s. 169.<br /> BROWN, G. B., 1943, <i> Nature, Lond.</i> , <b> 151,</b> 85-6.<br /> 1955, <i> Proc. Phys. Soc.</i> B., <b> 68,</b> 672-8.<br /> 1956, <i> Sci. Progr.</i> , <b> 44,</b> 619-34.<br /> 1958, <i> Sci. Progr.</i> , <b> 46,</b> 15-29.<br /> 1960, <i> Amer. J. Phys.</i> , <b> 28,</b> 475-83.<br /> 1963, <i> Samtida fysik</i> , <b> 5</b> .<br /> 1965, <i> LP.P.S. Bulletin</i> , <b> 16,</b> 319.<br /> 1966, <i> LP.P.S. Bulletin</i> , <b> 17,</b> 22.<br /> CAPILDEO, R., 1961, <i> Proc. Camb. Phil. Soc.</i> , <b> 57,</b> 321-9.<br /> DARWIN, C. G., 1957, <i> Nature, Lond.</i> , <b> 180,</b> 976.<br /> EINSTEIN, A., 1905, <i> Ann. Phys., Lpz.</i> , <b> 17,</b> 891 (engelsk översättning i <i> Relativitetsprincipen</i> (New York: Dover, 1922)).<br /> 1918, <i> Naturwissenschaften</i> , <b> 48,</b> 697-703.<br /> 1920, <i> Relativitet. Den speciella och den allmänna teorin</i> (London: Methuen), appendix I.<br /> 1922, <i> Sidelights on Relativity</i>. (London: Methuen), s. 23.<br /> 1935, <i> Bull. Amer. Math. Soc.</i> , <b> 41,</b> 223-30.<br /> <br /> </td> <td valign="top" width="50%"> EINSTEIN, A., 1959, <i> Albert Einstein: Filosof och vetenskapsman</i> (New York: Harper & Brothers).<br /> ESSEN, L., 1962, <i> Proc. Roy. Soc.</i> A., <b> 270,</b> 312-4.<br /> FOCK, V., 1959, <i> Teori om rymd, tid och gravitation</i> (London: Pergamon Press), s. 401.<br /> IVES, H. E., 1952, <i> J. Opt. Soc. Amer.</i> , <b> 42,</b> 540-3.<br /> KESWANI, G. H., 1965, <i> Brit. J. Phil. Sci.</i> , <b> 15,</b> 286-306; <b> 16,</b> 19-32.<br /> 1966, <i> Brit. J. Phil. Sci.</i> , <b> 17,</b> 234-6.<br /> LEWIS, G. N., 1909, <i> Phil. Mag.</i> , <b> 28,</b> 517-27.<br /> MCCREA, W., 1952, <i> Nature, Lond.</i> , <b> 179,</b> 909.<br /> MERCIER, A., <i> 1955, Nature, Lond.</i> , <b> 175,</b> 919.<br /> METZ, A., 1952, <i> J. Phys. Radium</i> , <b> 13,</b> 232.<br /> PLANCK, M., 1906, <i> Verh. dtsch. phys. Ges.</i> , <b> 8,</b> 136-41.<br /> 1907, <i> S.B. preuss. Akad. Wiss.</i> , <b> 13,</b> 542-70.<br /> POINCARÉ, H., 1904, <i> Bull. Sci. Math.</i> , <b> 28,</b> 302 (engelsk översättning: <i> Monist</i> , 1905, <i> 15</i> , 1).<br /> POOR, C. L., 1930, <i> J. Opt. Soc. Amer.</i> , <b> 20,</b> 173-211.<br /> SYNGE, J. L., 1956, <i> Relativitet: Den speciella teorin</i> (Amsterdam: North-Holland), s. 2.<br /> 1960, <i> Relativity: Den allmänna teorin</i> (Amsterdam: North-Holland), s. 2.<br /> TOLMAN, R. C., 1934, <i> Relativitetstermodynamik och kosmologi</i> (Oxford: Oxford University Press), förord.<br /> WHITTAKER, SIR E. T., 1953, <i> History of the Theories of Aether and Electricity</i> (Historien om teorierna om eter och elektricitet). , Vol. 11 (Glasgow, London: Nelson).<br /> </td> </tr> </table> </td> </tr> <a name="rel"> </a> <tr> <td> <table width="100%" border="0" cellpadding="7" cellspacing="0"> <tr> <a name="slutnoter"> </a> <td valign="top" bgcolor="#e0d0f0"> <font size="+2" color="red"> <b> Slutnoter</b> </font> <br /><br /> <a name="rel1"> </a> 1. Innehållet i föreläsningar som hållits vid Royal institute of Philosophy, University College Chemical and Physical Society, The Institute of Science Technicians osv. <a href="#relbk1"> [Tillbaka]</a> <br /> <a name="rel2"> </a> 2. Citat från Rutherford Memorial Lecture to the Physical Society 1954 av P. M. S. Blackett. (Year Book of the Physical Society 1955).</i> <a href="#relbk2"> [Tillbaka]</a> <br /> <a name="rel3"> </a> 3. Gravitationsvågor med hastighet <i> c</i> och formeln för hastighetstillägg bör ingå (Keswani 1966). <a href="#relbk3"> [Tillbaka]</a> <br /> <a name="rel4"> </a> 4. Jag är tacksam mot Lord Halsbury för att han påpekade detta för mig. <a href="#relbk4"> [Tillbaka]</a> <br /> <a name="rel5"> </a> 5. Einstein och andra kallar det Machs princip, men det är inte en princip utan en fysisk hypotes. <a href="#relbk5"> [Tillbaka]</a> <br /> <a name="rel6"> </a> 6. Newton övervägde denna möjlighet (se Brown 1943). <a href="#relbk6"> [Tillbaka]</a> <br /> <a name="rel7"> </a> 7. Relativister verkar vara ganska osäkra när det gäller dimensioner: har inte Eddington berättat för oss att solens massa är 1,47 km, och har vi inte fått en uppenbarelse från Irland om att 1° Celsius = 3,804 x 10<font size="-1"> <sup> -76</sup> </font> sekunder (Synge 1960)? <a href="#relbk7"> [Tillbaka]</a> <br /> <a name="rel8"> </a> 8. De kan härledas utan principen (se Capildeo 1967). <a href="#relbk8"> [Tillbaka]</a> <br /> </td> </tr> </table> </td> </tr> <tr> <td> Följande artikel (april 1967) är den enda hänvisningen till G Burniston Browns artikel i BULLETIN, åtminstone fram till slutet av 1969, då jag slutade att kontrollera den, så så vitt jag vet är artikeln av Hermann Bondi, författare till <i> Relativitet och sunt förnuft</i> , 1964, aldrig publicerades, och ingen korrespondens trycktes någonsin av detta lärda sällskap - RW. <br /> <a href="#top"> <font size="-1"> [Tillbaka till början]</font> </a> <br /><br /> <table width="100%" border="0" cellpadding="7" cellspacing="0"> <tr> <td valign="top" bgcolor="#d0c0d0"> <i> Brev till redaktören</i> <br /> <b> Vad är fel med relativa relationer?</b> <br /> Med anledning av artikeln Vad är fel med relativitetsteorin? som publicerades i marsnumret av <i> Bulletin</i> har vi fått ett stort antal brev med åsikter som ofta skiljer sig från dr Burniston Browns och som i många fall förklarar dem tydligt och detaljerat. Vi beklagar att det är för många brev för att kunna publicera dem, i synnerhet som ämnet till sin natur innebär att det finns en hel del överlappningar mellan dem.<br /> Vi hoppas dock att vid ett senare tillfälle kunna publicera en artikel av professor [Hermann] Bondi.<br /> ED.</td> </tr> </table> </td> </tr> </table> <br /> <a name="bigbang"> </a> <a href="#top"> <font size="-1"> [Tillbaka till början]</font> </a> <br /><br /> <hr size="3" /> <br /><br /> <font color="#600060"> <h1> 9. Big Bang?</h1> </font> <ul> <li> Länk till <a href="kj_big_bang.html"> Big Bang Bunk</a> av Kurt Johmann, på den här webbplatsen, med hans tillstånd. En intressant artikel (som inkluderar Arps arbete och även sociala överväganden) som inte nödvändigtvis stöds i sin helhet. (En gammal mainstream-referens som jag hittade till Arp är "Arp Refutes Big Bang", <i> New Scientist</i> , 5 november 1987).<li> Det skulle vara tillfredsställande att tro att "big bang" inspirerades av kärnvapen; kan det vara en tillfällighet att teorin utvecklades efter det att dessa vapen uppfanns? Tidigare var den största smällen en relativt liten sak. Faktum är dock att Georges Lemaitre, enligt någon annans bibliografi, publicerade <i> Big Bang Theory</i> 1927 (när man började tro på universums expansion. Lemaitre skrev också <i> Den ursprungliga atomen</i> 1950). Å andra sidan har (t.ex.) 1964 <i> Universum och dess ursprung</i> (eds; författare: Gamow, Gold) inte omnämner "Big Bang". Men t.ex. 1980 har vi <i> The Big Bang: The Creation and Evolution of the Universe</i>. , J Silk.<li> Dramatiska skalförändringar inom vetenskapen kan illustreras med följande exempel:<ol> <li> Tidskalans förändringar (evolutionen, med människor som dyker upp under de sista sekunderna. Eller människosläktets uppskattade livslängd, komprimerad till en enda livstid, med tryckpressen två veckor gammal)<li> <li> Storleksförändringar (En bok, något som <i> Herr Tomkins i underlandet</i> påstår sig visa en liten person som kan observera elektroner etc). James Jeans gillade den här typen av saker: "Waterloo station, tömd på allt utom sex dammkorn, är fortfarande mycket mer fullpackad än rymden med stjärnor". Galaxer är som "tre getingar i hela Europa"<li> Låt oss prova en <b> rum-tid-förändring:</b> Föreställ er ett modelluniversum, lika stort som vår jord, och med ljusets hastighet nedskalad: en plats på en mils avstånd skulle ta ljuset tio miljoner år att färdas; det skulle ta ljuset ett sekel eller så att färdas en tum. Det finns gott om utrymme för avlägsna delar av universum att bete sig på märkliga sätt!</li></ol> <li> Den tidigaste skeptiska referens jag har hittat är Hannes Alfven, <i> Kosmologi, historia och teologi</i>. ' (1977 eds Yourgrau och Breck), som citeras för att ha sagt samma sak<blockquote> "Big Bang-utredningen är en myt", på samma sätt som skapelsemyter hos primitiva folk.<br /> Denna idé har funnits ända sedan dess; till exempel skriver Brian Ford i Mensa-tidningen från maj 1996 att "... vårt kulturarv har haft mer långtgående effekter än vi inser. Big Bang-teorin är en teoretisk konstruktion som stämmer överens med nuvarande kunskap, men det är osannolikt att den kommer att stå sig i tidens tand. Det är en saga i den stora traditionen av historieberättande. ... Big Bang är ett återskapande av den skapelse som beskrivs i Första Moseboken. Där ser vi hur universum föds, hur ljuset skiljs från mörkret och hur världen bildas ur det tomma tomrummet.<br /> ... Dagens matematikers skrifter avslöjar mer om deras tidiga uppväxt och de outplånliga effekterna av deras kulturella bakgrund än vad de skulle finna det bekvämt att erkänna. Västerländska matematiker uppfostrades med bibeln.. För dessa fysiker är Gud långt ifrån "onödig". Skapelsen är en viktig del av deras syn på materiens ursprung. ..'</blockquote> <li> Jag hade tänkt skriva upp anteckningar om Frank Close's <i> Royal Institution Lectures</i> från december 1993: "The Cosmic Onion. Seconds after the Big Bang to the Present Day", men bestämde sig för att inte bry mig.</li></ul> <a name="weather"> </a> <a href="#top"> <font size="-1"> [Tillbaka till början]</font> </a> <br /><br /> <hr size="3" /> <br /><br /> <font color="#600060"> <h1> 10. Brister i vädermodelleringen</h1> </font> <br /><br /> Atmosfär- och molnfysik är ett intressant exempel på hur misslyckandet med att förstå enkla principer har fördärvat ett helt ämne. Min artikel <a href="https://www.big-lies.org/global-climate-change/global-warming.html"> Hur den globala uppvärmningsskräcken skapades</a> ger en inifrånhistoria om datormodellering med hjälp av både otillräckliga modeller och otillräckliga datorer.<br /> En del av problemet ligger i svårigheten att göra observationer: Jag har till exempel fått veta att en japansk forskare tillbringade ett tiotal år i USA för att studera tornados, men att han aldrig såg någon tornado, eftersom de försvinner när forskaren har kört sin bil flera kilometer när en tornado rapporteras. iii) Antaganden tenderar att byggas in i de instrument som används, till exempel att radar mäter vindhastigheten, när den i själva verket kan vara annorlunda än det vatten som faktiskt mäts.<br /> Vi befinner oss i en situation där det på allvar antyds att en fjärils vingar kan leda till en orkan, och där väderprognoser anses vara vetenskapliga när viktiga händelser - översvämningar, exceptionellt starka vindar - har visat att metoderna är ett pinsamt misslyckande.<br /><br /> Men det viktigaste felet har varit misslyckandet med att förstå moln. <!-- 2018 års anteckning betraktar aerogeler, men med en inre matris av vattenmolekyler --> Tyvärr är jag för närvarande inte i en position där jag är villig att presentera sanningen. Jag har dock kontaktat några intresserade parter (t.ex. brittiska Met Office) och om något händer kan jag säga det här. Men håll inte andan. Läs vidare:-<br /><br /> <center> <table outer="" width="90%" border="1" bordercolor="red" cellpadding="0" cellspacing="0"> <tr> <td> <table width="100%" cellpadding="8" cellspacing="0"> <tr> <td colspan="2" bgcolor="#ffffffff"> <h3> <font color="lila"> Väderprognoser på vetenskaplig grund...</font> </h3> <b> ... för första gången.</b> <br /><br /> fre 17 november, 2000: Mitt e-postmeddelande till dem, som öppnar frågan.<br /><br /> Mån 27 november 2000: E-postsvar från Alan Thorpe, chef för klimatforskningen i Bracknell. Han säger att all forskning publiceras öppet. I själva verket är Met Office en filial till försvarsministeriet.<br /> (Naturligtvis är det vanligtvis ett politiskt misstag för tjänstemän att svara på detta sätt; deras vanliga strategi är att hålla tyst. Om Thorpe är medveten om detta vet jag inte).<br /><br /> tors 30 nov 2000: Mitt e-postsvar där jag ger Met Office ett blygsamt erbjudande (inklusive framtida procentsatser) med förbehållet att om det visar sig att de redan har undersökt mina idéer, så ska ingenting betalas.<br /><br /> Inget svar ännu: Nästa steg är förmodligen att upprepa erbjudandet skriftligen, eftersom de inte kan hävda att de aldrig blev kontaktade om de slutligen säljs till (låt oss säga) Tyskland. <b> > > ... forts. > > </b> </td> </tr> <tr> <td width="35%" bgcolor="#d0fff0"> <font face="verdana,arial,helvetica" size="-2"> <img src="https://big-lies.org/modern-physics-a-fraud/met-office-logo.gif" align="left" /> Vår nya logotyp är ambitiös och energisk. Den betonar rörelse och energi och antyder att vi går in i en period av förändring. Mörkblått är en färg som har visat sig inspirera till förtroende, men den förknippas också allmänt med väder, himmel och hav. Grön är i allmänhet förknippad med den naturliga miljön. Vågorna är inspirerade av den flerskiktade "geologiska" bildningen av jordens yta; de skulle också kunna representera vind, kullar, dalar eller matematiska funktioner. Vågorna kan också liknas vid floder eller havet, som representerar vårt arv - Met Office bildades 1854 av amiral FitzRoy för att ge sjöfarare prognoser om havsströmmar.<br /> Olika personer kommer att se olika saker i vår nya logotyp, men vi anser att den sammanfattar de viktigaste målen som vi arbetar mot i vår vision för Met Office:s framtid<br />. -<b> Citerat i Private Eye's <i> Pseuds Corner</i> #1021</b> </font></td> <td width="65%" bgcolor="#f0e0e0"> <font face="verdana,arial,helvetica" size="-2"> <b> Varningsmeddelande:</b> Min erfarenhet av den akademiska världen - jag doktorerade - lärde mig några saker. Min enda uppsats, som handlade om huvudresultatet av min avhandlingsforskning (om det obskyra ämnet exakt interprocedural dataflödeanalys), var i två år under behandling i en bra tidskrift, men avvisades slutligen i mycket kränkande ordalag av en ny biträdande redaktör, som, som min medförfattare professor så småningom erkände för mig, var ute efter honom, på grund av en händelse ungefär tio år tidigare där min professor hade skrivit ett klagomålsbrev mot den killen. Så med andra ord, som jag vet av egen erfarenhet, styr politiken inom den akademiska världen, och den faktiska situationen är mycket långt ifrån idealet om en ädel plats för lärande där alla goda idéer kan få en rättvis prövning. ...<br /> Med andra ord, enligt min åsikt, och baserat på min egen begränsade erfarenhet och förståelse, slösar du bort din tid, eftersom <font color="red"> Det spelar ingen roll om dina idéer är korrekta eller inte; det spelar ingen roll om dina idéer utgör ett framsteg i väderkunskapen eller inte; allt som spelar roll är att du är en outsider till väderinstitutionen, och allt som skulle kunna komma till dig, den utomstående, skulle komma från dem, de insatta, vilket innebär att allt du har kommer att avfärdas a priori, utan vidare.<br /> Jag vill inte vara en dyster, men jag anser att alla försök att leka med etablissemanget är ett fullständigt slöseri med tid.</font> ...<br /> Det tillvägagångssätt som du verkar försöka ta, nämligen att försöka få betalt från etablissemanget för en idé, är, baserat på allt jag vet, omöjligt. Observera att även om du hade ett patent på den, och idén faktiskt hade ett visst kommersiellt värde, skulle det fortfarande vara mycket svårt att få det att löna sig (många människor får patent, mycket få tjänar pengar på sina patent). ...<br /> <b> Kurt Johmann</b> </font></td> </tr> <tr> <td colspan="2" bgcolor="#f0f0ff"> <font face="verdana,arial,helvetica" size="-2"> Klicka om du vill se <a href="https://www.metoffice.gov.uk"> Met Office webbplats</a> <img src="https://big-lies.org/external-site-link.gif" width="12" height="12" /> ; deras senast offentliggjorda siffror ger en årlig omsättning på cirka 150 miljoner pund, vilket är ungefär lika mycket som deras utgifter; det är oklart för mig om de intäkter som Met Office får är frivilliga, eller om de är en överföring från andra statliga myndigheter, eller om de är en oundviklig statlig pålaga, som en skatt. Deras tillgångar värderas till 150 miljoner pund. Det är svårt att hitta information om de belopp som används för datorer, för vad de kallar forskning och för informationsinsamling med hjälp av satelliter, fartyg osv. Ur denna artikels synvinkel är det viktiga att de är villiga att spendera 150 miljoner pund på sina svaga system, men oförberedda att spendera något på att undersöka nya idéer. Med tanke på deras misslyckanden med att förutsäga extrema (och dyra) förhållanden som översvämningar, starka vindar och torka finns det skäl att betrakta deras arbete som vårdslöst och/eller bedrägligt.<br /><br /> För några år sedan gjorde en orkan i Nordamerika, plus de långvariga riskerna i samband med en asbestsituation, nästan Lloyds of London, försäkringsbolaget, bankrutt. Bättre väderprognoser skulle kunna vara oerhört värdefulla.</font></td> </tr> <tr> <td colspan="2" bgcolor="#ffffffff"> <b> > > forts. > > ..</b> <br /> 30 november 2000 (kopia till Ivor Catt, oberoende övervakare)<br /> Käre Alan Thorpe,<br /> Tack för ditt e-postmeddelande. Jag har funderat en del på problemet och eftersom det är upp till mig att vidta åtgärder, lägger jag fram följande förslag:<br /> [1] Jag har ett tillvägagångssätt för matematisk modellering av vädret som enligt min bedömning för första gången kommer att ge väderprognoser en riktig vetenskaplig grund. I princip [sic; oops!] är detta av enorm vetenskaplig och kommersiell betydelse.<br /> [2] Detta första tillvägagångssätt är riktat till det brittiska Met Office; erbjudandet till Met Office gäller i tre månader.<br /> [3] Jag kommer inte att avslöja några detaljer till någon part, utom på villkor som liknar följande:<br /> [4] [**Omitted bit - RW **] Erfarenheterna sedan Harrisons tid tyder på att det är viktigt med ett proaktivt tillvägagångssätt gentemot statliga organisationer. Därför föreslår jag följande:]<br /> [5] [**Omitted bit - RW**] ... blir lagligen min, OM inte Met Office kan visa att de har övervägt idéerna tidigare och funnit en eller flera brister i dem.<br /> [6] Utredning och genomförande av idéerna kommer att vara Met Office och dess många experter som ansvarar för dem, även om jag gärna och villigt bidrar med synpunkter.<br /> [7] Met Office kommer att åta sig att ta patent eller vidta andra åtgärder för att hålla kontrollen över metoden hos Met Office och dess ombud.<br /> [8] Jag antar att det är oundvikligt att det finns en del juridiska aspekter på ovanstående. Met Office kommer att betala för juridisk rådgivning som jag måste ta emot.<hr width="50%" /> Svar från professor Paul J Mason FRS, chefsforskare [jag antar att han tillhör Meteorological Office]. Daterad den 9 januari 2001.<br /><br /> Kära Rae [sic]<br /> Du skrev till en av mina direktörer, Alan Thorpe, angående ett forskningsförslag och begärde en ekonomisk ersättning för detta stöd. Alan svarade dig och förklarade vår öppna policy för grundläggande vetenskap. Jag skriver nu för att bekräfta att vi inte är villiga att ingå något ekonomiskt arrangemang med dig.<br /> Med vänliga hälsningar<br /> Paul Mason<br /> Chefforskare<br /> <hr width="50%" /> <br /> Käre Paul Mason,<br /> Tack för ditt brev av den 9 januari 2001. Jag är besviken över att du inte har brytt dig om att läsa mitt förslag, eftersom jag inte söker stöd för ett forskningsförslag; idéerna finns redan. Jag bifogar därför en upprepning av det meddelande jag skickade till Thorpe. Jag skulle vilja föreslå att ni med tanke på ert ansvar för hundratals miljoner skattebetalarnas pengar, och även med tanke på det inte särskilt imponerande resultatet av väderprognoserna, att ni överväger förslaget på allvar. Detta är helt bortsett från det faktum att ni förmodligen anser er ha en viss skyldighet att främja vetenskapliga framsteg.<br /> Med vänliga hälsningar<br /> Rae West</td> </tr> </table> </td> </tr> </table outer=""> </center> <br /><br /> <a name="fasad"> </a> <a href="#top"> <font size="-1"> [Tillbaka till början]</font> </a> <br /><br /> <hr size="3" /> <br /> <font color="#600060"> <h1> 11. Ineffektiva motåtgärder: Fysikens fasad</h1> </font> Undertiteln föreslogs av Bryan G Wallaces korta online-bok från 1993, <a href="https://www.big-lies.org/modern-physics-a-fraud/wallace-farce-of-physics.txt">The Farce Of Physics</a>, som är intressant men inte särskilt tillfredsställande, eftersom den undviker att ta itu med de förmodat mest djupgående tekniska frågorna. (Jag vet inte om verket har uppdaterats eller ändrats, eller om författaren faktiskt lever 20 år senare). En annan grupp dissidenter är, eller var, Natural Philosophy Alliance, NPA. Denna grupp, och så vitt jag vet alla andra dissidentgrupper, har inte lyckats ta upp någon av de frågor som tas upp i <a href="https://big-lies.org/nuke-lies/www.nukelies.com/forum/index.html">nuke-lies.org</a> eller den allmänna frågan om vapen och deras användning, så de måste räknas som lättviktig, falsk opposition. Jag skulle inte rekommendera att slösa tid på dem, utom kanske för att simulera kontakt med kritiskt tänkande.<br /><br /> Vad är den verkliga poängen med fysiken? År 2000, och under många år, har huvudpoängen varit vapen. Detta är naturligtvis ett ämne som till stor del är censurerat (några av de största bedrägerierna måste ha ägt rum på detta område, även om seriösa undersökningar naturligtvis är nästan omöjliga). För att ta ett typiskt exempel på vad som pågår kan vi titta på V22, en marginell militär sak som skulle kosta 20 miljarder dollar. (Som jämförelse kan nämnas att en 50-km-ring i Texas för 10 miljarder dollar, som partikelfysiklobbyn ville få finansierad, ställdes in i början av 1990-talet).<br /> Titta nu på fasaden:<table width="70%" align="right" border="0" cellspacing="0" cellpadding="10"> <tr> <td> <table width="100%" bgcolor="#2010b0" border="0" cellspacing="0" cellpadding="2"> <tr> <td> <table width="100%" bgcolor="#ffffffff" border="0" cellspacing="6" cellpadding="0"> <tr> <td> <font color="blue" size="+1"> <align="top"> <center> <b> Fasaden</b> </center> </align="top"></font> <img style="float:left; width:10%; padding-right:4px;" src="physics-atkins-cover.jpg" alt="Atkins. 1992. The Origin of Space, Time and the Universe" /><img style="float:right; width:10%;" src="physics-hawking-cover.jpg" alt="Hawking. 1988. Intro av Carl Sagan" /> Atkins (<i> Creation Revisited. Rymdens, tidens och universums ursprung</i>. ) har en upprepning av andra personers obevisade spekulationer. Han är kemist, med ett lovvärt intresse och spänning i sitt ämne, men förförd till att främja skräp. Som en dubbel smäll är han gift med Susan Greenfield, som förespråkar den mest tomma biologiska motsvarigheten. Hawking är välkänd (den TV-film som Hitchens hänvisar till visar ganska skrattretande scener av hans första hustru som tillhör den engelska kyrkan). Hawking upprepar de vanliga sakerna, t.ex. jordens yta som en förmodad analogi till krökt rymd. Jag har fått veta av Steve Jones att Hawking ville ta bort den sista meningen om att "känna till Guds tankar", som den naive skulle kunna tro att Hawking hade lagt fram bevis för, men hans förläggare insisterade på att behålla den, vilket naturligtvis var korrekt ur försäljningssynpunkt. (En senare bok av Jones hade också ordet "Gud" i titeln. Jones, som är ateist, sade: "Gud kanske inte gör så mycket, men han säljer böcker!"). </td> </tr> </table> </td> </tr> </table> </td> </tr> </table> <br /><br /> Här har vi Christopher Hitchens. [Sändes på BBC Radio den 6 november 1999 som en föreläsning om "århundradets ljud"]. Hitchens undervisar vid, eller får åtminstone betalt av, "New School of Social Research" i New York - bara titeln låter en gissa att det är en inrättning från slutet av 1800-talet. Han beskriver den som en "bra skola" för de utexaminerade, trots att han medger att de inte vet så mycket. Detta är hans ord:-<br /> "Vi lever i en tid då fysiken är mycket mer respektingivande än någon religion, och mycket mer benägen att avslöja för oss.... ... 'skimrande DNA'... 'vår egen konstituerande identitet', 'om det rätta studiet av människan är människan'. ... det är en klyscha att säga att kärnfysiken fortfarande hotar oss med förintelse ... en process av innovation och experiment som till stor del inleddes av humanistiska judiska flyktingar. Hur kan fysiken betala notan? ... Många har säkert sett den vackra filmen om Stephen Hawkings liv. I den undersöker han på sitt fantastiska sätt universums möjliga ursprung. EVENT HORIZON. Det måste vara så att om man kunde arbeta sig tillbaka till det svarta hålets ursprung [han menar Big Bang] skulle man komma till en punkt som så att säga skulle vara en, ja, de kallar det händelsehorisont, en läpp, över vilken man skulle falla och gå in. Och du skulle inte ha tid, tyvärr. Men om du hade tid skulle du kunna se det förflutna och framtiden. Hawking har en kollega som han säger att om han visste att han hade en obotlig sjukdom skulle han vilja begå självmord på det sättet. Det skulle vara i ett försök att försöka ta sig till händelsehorisonten. Detta är nu att jämföra med den här trippen om den brinnande busken! [nervöst skratt]. Händelsehorisonten är en verkligt imponerande sak. Vi behöver inte säga att vi är universums mästare, vi vet mycket väl att vi inte är det, det är bara religionen som någonsin har påstått att vi är det ...". Det finns många saker man skulle kunna säga om Hitchens, som är en helt och hållet älskvärd engelsk författare, som är mer nöjd med andras ord än med sina egna idéer, och som har obestridligt korrekta åsikter om det brittiska "gamla Labour"-partiet. Varför diskuterar han dessa frågor, som han uppenbarligen inte vet någonting om? Hans absurda judiska referenser avslöjar att han vet vilken sida som smörjer hans bröd; han har inte hört talas om Dictamnus albus hotet om förintelse är en klyscha, men det är okej, vi har en "händelsehorisont". Hitchens är mest känd för att ha skrivit för Vanity Fair , och jag noterar att Hawkings bok har en recension från samma tidning; kanske har de en bisyssla i att recensera böcker som de inte förstår. Dessa människor är en del av fasaden i fasaden. TV-filmen från 1992 om Hawking (med familj, vänner etc.), mitt i oändliga anekdoter om motorneuronsjukdom, innehöll följande, i stort sett ordagrant från datormonoton: - "... det mycket lilla, och kosmologin det mycket stora... elementarpartiklar finns det ingen teori om; allt man kan göra är att klassificera dem som i botaniken... inom kosmologin finns det en vedertagen teori... Einsteins relativitetsteori. Einstein bevisade att universum expanderar. "Det som skiljer det förflutna från framtiden är ökningen av entropin eller oordningen i universum...". "Kollapsa till en singularitet... men i en singularitet gäller fysikens lagar inte längre." "När universum började dra ihop sig igen, skulle vi då se koppen samlas ihop och hoppa tillbaka på bordet? Skulle vi kunna göra en förmögenhet genom att komma ihåg priserna på börsen?" "Universum har bara två möjliga öden; det kan fortsätta att expandera eller så kan det gå baklänges... in i en stor krasch..." Einstein sade att Gud inte spelar tärning med universum [sic]. Det verkar som om Einstein hade dubbelt fel. Han spelar inte bara tärning utan kastar dem där de inte kan ses." År 1967 myntade en amerikan uttrycket "svart hål" för att ersätta "gravitationellt fullständigt kollapsat objekt". Hawking tror att om tiden går baklänges kommer en singularitet att expandera in i universum! Därav "big bang". [Roger Penrose, bror till matematikern som utvecklade en ny form av kakelkonstruktion, visas fundera över medvetande "framtiden påverkar det förflutna, endast under en kort tidsperiod, men kanske en bråkdel av en sekund, så att människor efter döden kan bli någon annan i det förflutna". Penroses arbete omfattar tyvärr kvantspekulationer som han tror kan äga rum i delar av hjärnan som han tror kan bevisas genom elektronmikroskopi. Han utmanades på denna punkt, men avböjde att debattera]. [Mina anteckningar omfattar ett TV-program från 1992 om Stuart, en ung person som är "besatt av universum". Vi ser honom "förklara" om små svarta hål, att universum antingen är oändligt eller slutet men också oändligt, att gravitationen färdas med ljusets hastighet som gravitoner, att ingenting kan färdas snabbare än ljuset, annars skulle tiden gå baklänges. Det är smärtsamt uppenbart att han bara efterliknade saker och ting]. University College, London: Del av en flygblad för fredagskvällsföreläsningar, 2001, som riktar sig till ungdomar som ska bestämma sig för universitetskurser och till lärare. Det finns en del material i Faradays anda. Men huvuddelen av materialet är av tveksamt värde. Tyvärr tränas unga människor att vara fogliga; jag har aldrig hört någon av dem ifrågasätta något av detta material. 12. Higgs Boson E-postmeddelande den 27 juni 2013:- ... Higgsboson. Kortfattat är det cesiumkärnan, men den har bara en halveringstid på 10 till minus 22 av en sekund, så jag undrar varför någon skulle bli upphetsad över en sådan partikel med en så kort halveringstid. ... eftersom atomen är mer komplex än atomkärnan är protonen enklare än atomkärnan, så alla påståenden om att det finns mängder av elementarpartiklar som hittas vid CERN stämmer inte överens med resten av materian på jorden. [Cesium/cesium är en flytande metall, analogt med natrium och kalium. Dess kärna är det lilla mycket täta positivt laddade centrumet, med 55 protoner och ett större antal neutroner; utan elektroner är den instabil och kan bara existera under en liten bråkdel av en sekund]. 13. Dimensioner Bara en kort notis. En hel del förvirring har uppstått (och uppstår fortfarande) på grund av den oprecisa användningen av "dimensioner". Den allmänna tanken är att fastställa en plats eller ett objekt på ett standardiserat sätt. Om du har en kub kan en enda punkt i den entydigt anges med tre mått. Om du bara är intresserad av en punkt behövs inga mått; den finns bara där. Komplikationer kan uppstå under många omständigheter där det finns komplikationer. Anta att du har en sfär inuti din kub. Denna kan beskrivas med fyra dimensioner: centrum och dess radie. Själva saken befinner sig dock inom det tredimensionella rummet. Om du är intresserad av att skilja sfärens insida från utsidan har vi fem dimensioner, även om en av dessa dimensioner är diskontinuerlig. "Rymd-tid" kan betraktas som "fyrdimensionell" eller som ett vanligt tredimensionellt system över successiva tider, och eftersom "dimensionen" av "tid" är ett helt annat mått är det att överdriva konstruktionens innebörd att kalla den "fyrdimensionell". Det är bara ett ordvitsord, eller ett kategoriskt misstag, där man förväxlar dimensioner med det antal variabler som man finner lämpligt för att fastställa något. Ett ord i ett bibliskt kapitel och en bibelvers är till exempel "fyrdimensionellt", men inte i vanlig mening. [Tillbaka till början] Klicka här för att skicka e-post till Phil Holland eller Rae West Big-Lies hemsida Ett annat litet skämt: Jag ser att "att kasta pärlor för svin" är ett anagram för "ens arbete är ett perfekt slöseri" (amerikansk stavning behövs). Kanske någon kan tillhandahålla ett lämpligt anagram för min längre version? GAMLA NYHETER! Fysikalisk bluff! Det fanns en falsk fysikartikel på https://compbio.caltech.edu/~sjs/tew.html. Den verkar ha tagits bort eller flyttats. Bli inte upphetsad - den var tråkig och saknade den känsla som en bra bluff förmodligen borde ha. (Men det gjorde Sokals svaga och överhypade artikel också).RW. [Tillbaka till början] HTML Rae West Denna revidering 99-11-26 (plus kommentarer om kärnvapenspaning som jag inte uppskattade då). Första gången uppladdad 98-08-28. Små korrigeringar 99-04-18 Förbättrad kompatibilitet med webbläsare 99-04-28 Formatändringar 2000-05-25 Avsnitt 5 om partikeldetektering 99-02-01 Atombomb 99-06-16 (Medielänkar 2000-07-10) Webring expt 2000-07-09 Big Bang, Façade 2000-08-04, 2000-09-20. Ljus e-post 2000-10-27. Väder 2000-11-20, 2000-12-10, 2001-02-14. Higgs boson 2013-06-27. Några ändringar i formateringen för mobiltelefoner 2016-10-122